10 stammar som håller på att utrotas | Wonderslist
Det är sorgligt att se en person dö, ett liv slutar. Och det är mer beklagligt att se en grupp eller stam utrotas. Hitler ville utplåna judar från planeten. Men judarna hade tur, de överlevde. De gamla stammarna som listas här är tyvärr inte lika lyckliga. De flesta av dem är på randen till utrotning; bara tiden skulle säga när. Låt oss ta en titt på tio stammar som håller på att utrotas:
10 Batak (Filippinerna)
Bataks live på Palawan Island. De är nedstigningar från "den ursprungliga rasen, Australoid eller Negrit – den ras som vi alla har sitt ursprung i. De sägs ha lämnat Afrika för sjuttio tusen år sedan och bosatte sig i Filippinerna för omkring femtio tusen år sedan. De bor djupt inne i skogen och lever av jordbruk, jakt och insamling. Batakarna är små i strukturen och bär väldigt sparsamma trasor. Under årens lopp, med utbyggnaden av den moderna civilisationen, har sjukdomar smittit in i denna forntida stam som långsamt började decimera i befolkningen. Landbeslag blev en annan fråga. Med befolkningen sjönk till tre till fem hundra människor beslutade regeringen att skydda Batak-länderna. Tidigare följde Bataks ‘slash and burn' -metod för jordbruk men eftersom regeringen förbjöd avskogning har det blivit svårt att producera mat,
9 Piraha (Brasilien)
Pirahas är en stam som praktiskt taget har förkastat allt som erbjuds av den moderna civilisationen. Denna jägare-samlarstam bor vid stranden av floden Maici. De infödda i Amazonas har ett unikt språk som inte består av något ord för nummer eller färg. Deras förenklade språk visar deras kommunala kultur där det inte finns något behov av att hålla reda på tillhörigheter. Allt delas mellan varandra, därför behöver de inte använda siffror. Tidigare har missionärer försökt vinka omvandlingsstaven men har varit helt misslyckade med att ingen av Piraha-folket konverterar till kristendomen. Senare har de också motstått infiltration av teknik. Med en befolkning på endast 420 personer och ingen ledare kan bara tiden visa hur länge de kan överleva.
8 Kayapo (Brasilien)
Kayapo-stammen består av fyrtiofyra olika byar som bor längs floden Xingu. Stammedlemmarna är bönder, kroppsmålare och har fått smeknamnet Mebengokre, dvs. människor i det stora vattnet. Här hänvisas det stora vattnet till floden Xingu. Tyvärr kommer de inte att stanna kvar som människor i det stora vattnet mycket längre. 1989 stoppade de framgångsrikt byggandet av en större damm men senare beslutade regeringen att fortsätta projektet till slutet. Byggandet av den enorma Belo Monte-dammen är nästan över. Och efter fullbordandet av dammen – som sträcker sig över 668 kvadratkilometer mark – kommer att översvämma skogsområdena som stör den naturliga livsmiljön samt fördriva Kayapo-folket. Rippat bortsett från sitt ursprung, kommer de snart att upphöra att existera.
7 Cahuilla (Amerika)
De gamla Cahuilla-folken bodde nära Coachella Valley i södra Kalifornien i mer än tre tusen år och har lyckats överleva sjukdomar, förföljelser och till och med guldrushen. De sägs ha bosatt sig i tusen, omkring den tid då den förhistoriska sjön Cahuilla fortfarande existerade. Nu är bara tre tusen av dem kvar. De har lyckats förlora sitt språk, en unik blandning av Aztec och Ute-språk, som nu endast talas av en handfull människor. Hur som helst, de senaste åren försöker man hålla den traditionella "fågelsången" vid liv genom att ge dem vidare till den yngre generationen. Ändå verkar strävan att hålla Cahuilla-folks traditionella livsstil vid liv, som en förlorande kamp
6 El Molo (Kenya)
Termen El Molo betyder ‘de som försörjer sig från annat än boskap'. Denna forntida stam är den minsta i sitt slag i Kenya och står inför ständiga oändliga hot om utrotning. El Molo-folket befinner sig vid de avlägsna stränderna av Turkana-sjön som förångas för snabbt, eftersom de enbart är beroende av sjön för mat. Sjön blir alltmer förorenad vilket har tvingat dem att fånga fiskar från krokodilinfekterade vattenkroppar. Bortsett från detta tävlar de också med rivaliserande grupper och till och med drabbas av koreautbrott en gång ett tag, vilket hittills har tagit ett stort antal äldre såväl som unga liv. Med en genomsnittlig förväntad livslängd på bara 30 till 45 år och endast 200 av befolkningen kvar, som lever under hotande kolera och otillräcklig mat,
5 Dukha (Mongoliet)
Denna mongoliska stam är renskötare. De är stolta över landet de bor i och dyrkar snöskogen. De bor i kallt bergsområde och litar mycket på renar för transport, kött, mjölk och ost. Denna fascinerande grupp människor är mycket vänliga gentemot utlänningar och turister. Idag, med mindre än tre hundra överlevande Dukhan, försämras deras traditionella livsstil snabbt. Överdriven jakt och guldbrytning har gett denna grupp kanten. Och sedan unga Dukhan har börjat omfamna det moderna teknologibaserade stadslivet kommer traditionskulturen för dessa mongoliska herdar med tiden att upphöra att existera.
4 The Spinifex (Australien)
Spinifexs (Pila Nguru) är de inhemska invånarna i Great Victoria Desert. De har bott där i över femton tusen år. Även efter att européerna kom över och bosatte sig i Australien fortsatte Spinifex-folket att leva oskadd. Öknen är särskilt en hård terräng, värdelös från alla aspekter förutom en – kärnkraftsprovning. Under 1950-talet började regeringen kärnprovning och tvingade Spinifex-folket att flytta. Det var först i slutet av 1980-talet som de började dra sig tillbaka till sitt hemland. Men de stod inför problem med markförvärv, vilket löstes till deras fördel tack vare deras inhemska konstverk som registrerar deras djupa uråldriga förhållande till deras land. 1997 fick Spinifex-folket Native Title Claim. Men den sorgliga sanningen är, att många av Spinifex inte återvände till sitt hemland och ingen vet var de bor nu. Med en av de största Spinifex-grupperna som bara består av 150 till 250 personer verkar denna grupp i framtiden tyst.
3 The People Of Takuu Atoll (Polynesia)
Folket i Takuu Atoll gillar att bo marooned, utan någon kontakt från omvärlden, eftersom de är ytterst skyddande av sin kultur. Under cirka 40 år hade de fastnat förbudet mot missionärer. De är joliga människor som är kända för att tillbringa större delen av sin tid, cirka 20 till 30 timmar på en vecka, att festa hårt. Allvarligt! De har över tusen sånger och med bara cirka fyra hundra människor tillbringar de sina liv med att dansa och sjunga med glädje. Tyvärr kryper havet på deras och snart skulle alla deras länder vara under vatten. För att motstå det stigande havsvattnet de hade byggt murar, men med att världen blev varmare varje dag som går, är havsmuren ineffektiv. Redan deras källor till sötvatten har förorenats av havsvatten. Det går inte att odla grödor och leva sina traditionella liv,
2 Kalash (Pakistan)
De bor i de pakistanska bergen och har blont hår och blå ögon. Dessa människor med skarpt särdrag hävdar att de är ättlingar till Alexander den store armén som hade bosatt sig där för århundraden sedan. DNA-test utförda på dem har avslöjat europeisk blodinfusion från tiden för Alexanders erövringar. Så deras historia verkar vara sant. Inte bara deras fysiska utseende, men genom åren har de utvecklat en distinkt kultur där kvinnan får mer frihet, vin är en vanlig drink och dukar är färgglada. Dessutom tror de på att det finns mer än en gud och till och med har sin egen traditionella folklore. Men deras befolkning minskar – resultatet av förföljelse av muslimer i försök att konvertera Kalash-folket till islam. På senare tid lever bara fyra till sex tusen Kalash-människor.
1 andamanska (Indien)
Även om de klassificeras som Negritos, kallas andamanerna pygméer på grund av sin korta storlek. De bor på Andaman Island. Männen är i genomsnitt 4 tum 11 tum långa och kvinnan lider av steatopygia – en extrem ansamling av fett i skinkan. Faktum är att de andamanska kvinnorna är de enda som visar denna tendens utanför Afrika. Denna grupp har levt i isolering under lång tid och fram till 1800-talet visste de inte ens hur man skapade eld. Liksom Batak är andamanerna en av de första grupperna som har lämnat Afrika. Det finns flera andamanska grupper utspridda. Vissa av dem som Sentinelese lever i fullständig isolering, så det är inte mycket känt om dem. År 2010 dog den sista överlevande mannen, 85 år, av en andamansk grupp med namnet Bo. Andra grupper hotas allvarligt av markbesättningar, turister, sjukdomar et al. Idag sägs bara fyra till femhundra andamaner vara kvar.